Boysen Illustration

Här har vi ett gammalt exempel på akvarellpennors funktion efter kontakt med vatten. Det bästa med denna teknik är att man kan bygga på färger som till exempel vitt för att skapa kontraster och skärpa. Man kanske kan kalla detta ett stilleben. Jag tror nog att den konstvarianten är en av de mest onödiga om man ser till det historiska perspektivet. En skål med frukt. Och? Ett bord med en blomvas. Jahapp? Det skall vara något som gör motivet speciellt. En reflektion av en person som syns i i en väggspegels skimmer. Till exempel. Det här ovan, fyllde ingen funktion alls. Jag minns bara att jag tyckte toffeeburken var så fin och att det som låg utspritt var fantastiskt gott. Men men. Jag var inte tillräckligt gammal för att resonera som jag gör nu och vem vet, om tio år tycker jag kanske stilleben är vansinnigt häftigt.

Snart är tavelväggen klar. Kan ni tänka er? Från början var det rätt svårt att komma på passande motiv men så tänkte jag -  varför inte bara vara fri och leka en smula. Så det har jag gjort. Jag har testat olika stilar och det kan visst bli fint att hänga allt tillsammans. Två ramar återstår och jag ville skräddarsy ett motiv efter den ena ramen. En liten ram som kräver något utstickande. Under en tid har jag varit nyfiken på att testa Art Déco-stilen. Den är väldigt grafisk, pastellig, ful i vissa fall och överdriven. En aning promiskuös skulle man kunna säga. Namnet säger en hel del om stilen då huvudsyftet är att dekorera - främst möbler men också inredning i sin helhet. Med dessa tankar i bakhuvudet, började jag skissa på en liten bild. Först tänkte jag att den skulle vara svartvit, med tanke på den blekskimrande ramen, men jag kunde inte låta bli att färglägga. Jag vet inte var damen ovan kom ifrån men plötsligt fanns hon där poserande i sitt vardagsrum med en cigarill mellan pek- och långfinger och ena bröstet halvblottat. En societetstant som vill föreviga sin sexighet framför en hot shot till konstnär. Storlek 6,3x10,3 cm.

Det kanske börjar släppa lite nu. Det där med kreativiteten. Och kraven jag ställer på mig själv. Ibland blir jag lite av en perfektionist och überstreber vilket så klart är positivt - på ett sätt - men som sätter käppar i hjulet för mig. Och det är under sådana frustrerande tillfällen man behöver en kram. Även om det inte hjälper, ger den där omsorgen ändå en känsla av att det går över. Jag vet inte vad det är som tar emot riktigt. Psykiskt är det förmodligen men jag kan inte sätta fingret på exakt vad. Hade jag vetat, hade jag inte haft problem. Hursomhelst. Jag kom på att det är tråkigt att bara teckna en person på en bild - hela tiden om och om igen - så jag drämde till med två personer som förra gången det begav sig. Det bästa är när jag inspireras av mina egna illustrationer och i det här fallet ser jag framemot nästa objekt. Det tog mig tre kvällar att göra klart den här. Att hasta är ingen hit i dessa svåra tider. Oavsett hur ivrig jag är. Och så försöker jag mig på lite bloggdesign. Det går sådär.

Det är något fascinerande över bilder med antydan till mitten av 1900-talet. Det osar glamour, allt skulle vara vackert, seriöst och fläckfritt. Bilden ovan refererar dock till en ganska ny bild ur Vanity Fair med en något modern kändis men jag valde att rita ett eget ansikte - utan någon tillhörande referens utöver intrycket hos betraktaren. Kvinnan skulle kunna vara vilken fin dam som helst ur överklassens 50-tal. En något ung politikerfru som försöker axla den nya rollen som värdinna när mannen bjuder till fest - utan hennes godkännande. Det enda hon skulle göra för att uppfylla plikten som passande hustru var att jaka, le och helst inte "cause a scene". Vad skulle grannarna säga då? Politikerns rykte skulle rubbas och drömmen om att bli senator skulle aldrig slå in. Stackars karl. Så vad funderar hon på? Om snittarna faller gästerna i smaken? Om skumpan kylts tillräckligt? Eller om hon skall smita iväg till sin ungdomskärlek som hon träffat när karlen varit på affärsresa?

Hade det inte varit väldigt intressant att visa upp en mängd präster med sina kragar? Nu blev det förutsägbart blommigt istället. Nåväl. Jag köpte akvarellfärger för en månadsedan och har varit väldigt nyfiken på att prova tekniken. Att blöta ner sådant jag först färglagt med akvarellpennor är en helt annan sak - insåg jag då det var dags att kladda. Mitt första motiv blev en platåsko som jag kanske lägger upp här. Tänkte dock måla till lite saker på den. Jag hade en väldigt fin bild på datorn som föreställde just prästkragar huller om buller och efter att ha spanat in en ram som skulle passa mycket bra ihop med motivet, bestämde jag mig för att satsa. Och här har vi då resultatet. Skissade upp med blyerts och gick sedan loss med penseln. En del misstag blev det men det är också lite charmigt. Det tar tid att lära sig hur mycket vatten en färg skall ha för att det skall bli perfekt nyans. Men det är också det jag gillar med akvarellfärgerna. När jag målat allt, kunde jag inte låta bli att fylla i en del konturer på väl utvalda ställen. Det här börjar leda något vart. Ramarna är så inspirerande.

För en vecka sedan fick jag ett ryck och började städa. Mitt i röran, poppade denna gamla teckning upp. Jag visste att det saknades en från 2003 men först nu hittade jag den. Snart finns det inte mycket kvar att visa från en svunnen tid. Fast å andra sidan är mycket av mina "äldsta" teckningar i bloggen rena historian redan. Så fort går det. Det är det som är det häftiga. Jag experimenterar, testar olika stilar, hittar något nytt och intressant, förkastar annat och fortsätter så. Det är nog dags att justera kategorierna men det tar ju också ett tag. Rita eller sortera? Jag föredrar nog att rita. Tanken med att lägga upp denna bild nu var också att kunna suga till mig en uns inspiration för den ger inte riktigt med sig. Ibland känner jag mig stabil, vilket är himmelriket, men nu går det trögt. Jag kämpar på skall ni veta. Det jag gillade mest med bild ovan back in the day, var ögonen. De blev riktigt bra och det tycker jag fortfarande. Gröna ögon och rött hår alltså. Otroligt vackert. Även på bild.