Boysen Illustration

Copyright © Victoria Boysen 2011

 

Det är hela havet stormar i mitt huvud och jag gillar läget. Skarpt. Jag tänker på ett nytt grafiskt motiv medan jag skissar vidare på ett annat. Och apropå skissa, var går gränsen för att bara skissa och faktiskt färdigställa en teckning? Jag tror inte att jag är särskilt intresserad av att göra mer på den här. Den ser faktiskt ganska klar ut. Blyerts och sudd är två underbara verktyg utöver bläckpennan. Fick med ett antal favoritobjekt ovan. Och fantasin är ju det enda som begränsar så jag klumpade helt enkelt ihop rubbet. Växter (och olivträdet i det här fallet) är något av det bästa jag vet, likaså den ultimata behån. Kay Bojesens teakdjur är jag barnsligt förtjust i. Skulle kunna tänka mig ett helt zoo. Nöjde mig med björnen. Rubiks kub är något som fascinerar mig ytterst. Särskilt de människor som kan lösa röran på nolltid. Sedan är inredning en ny liten favorit och gärna välfyllda bokhyllor och mattor med personlighet om nu en matta kan ha det. Voìla. Här har ni Olive. En teckning som speglar mig ganska mycket. Nästan lite obehagligt tillfredsställande att lyckas illustrera kärnan i sig själv. Kan man komma närmare? Den transparenta stilen påminner mycket om Med volang. Dock mindre volang den här gången.

I love lots of things, so I merged them into one image. The perfect bra, bookshelves, Kay Bojesen's wooden animals, the Rubic cube and plants (aspecially the olive tree in this case). The pencil is a wonderful tool. Enjoyed this session a lot.

Nu är jag där igen. Inspirationen är närvarande. Blir alldeles upprymd av faktum. Men samtidigt blir jag rädd att känslan som dök upp så kvickt, kommer att försvinna lika fort igen. Jag hoppas inte på det! Igår var jag på konsert. Emil Jensen uppträdde. Där och då blev jag inspirerad. Och ännu mer när jag stod utanför Victoriateatern med min kompis. När jag hade gått och lagt mig på kvällen, följde denna upprymda känsla med mig in i sömnen. Somnade förmodligen med ett leende på läpparna. Det är som att jag berikas med en gåva varje gång jag känner hur det rycker i tecknartarmen. Det där rycket alltså. Det är som en förälskelse. Det gäller att fånga ögonblicket och ta tillvara på alla beståndsdelar. Se, andas, äta och ta på tillståndet. Nu hoppas jag att the feeling stannar ett tag, åtminstone tills jag har gjort ett första utkast. Som vanligt är svart bläck på benvitt papper den enda vägen. Det må vara enformigt men jag tror att det någonstans kan hjälpa mig att hitta mitt bildspråk. Det ska kännas tryggt. Låt nu timmarna passera illa kvickt. Måste ha tag på en ram också! Och träna. Och laga indisk tandoorigryta. Stressen! En måndag. Hur ska det här sluta?

I have feeling and it's all thanks to Emil Jensen. I went to a concert yesterday evening. Emil sings, talks and entertain by spoken word in Swedish. Inspiring and wonderful and now I am trying to capture the moment - although my priorities lies elsewhere. Longing for some alone time with my pencil and some sketch paper.

Copyright © Victoria Boysen 2011

 

Jag satt förleden i sängen och skissade. Håller till där en del. Fungerar som en slags beskyddande och bekväm borg. I all sedvanlig iver blev Monsieur till. Först var han bara en skiss men sen fortsatte jag kladda och plötsligt hade jag kalkerat av skissen och vips blev det såhär. Tänkte en liten stund på vad han skulle kallas och tidigt stod det klart att det här är en fransman. Jag vet egentligen inte om det finns en urtyp för fransmannen men i mitt huvud är detta han. Sedan kom jag på att Monsieur visst påminner en del om alla dessa barista- och caféloggor. Aja, igenkänning har ingen dött av. Det jag gillar bäst med motivet är att det känns som att jag tagit bläckkoppen och stänkt lite här och där. Ska vi vara lite sötsugna så kan man ju alltid föreställa sig att jag målat - i extrem orealistisk precision - med lakritssås. Monsieur hamnar på väggen i en ekram och passpartout. Noir et Blanc. Always and forever baby.

First he was only a sketch and then suddenly he was Monseiur.