Boysen Illustration

Nu är jag där igen. Inspirationen är närvarande. Blir alldeles upprymd av faktum. Men samtidigt blir jag rädd att känslan som dök upp så kvickt, kommer att försvinna lika fort igen. Jag hoppas inte på det! Igår var jag på konsert. Emil Jensen uppträdde. Där och då blev jag inspirerad. Och ännu mer när jag stod utanför Victoriateatern med min kompis. När jag hade gått och lagt mig på kvällen, följde denna upprymda känsla med mig in i sömnen. Somnade förmodligen med ett leende på läpparna. Det är som att jag berikas med en gåva varje gång jag känner hur det rycker i tecknartarmen. Det där rycket alltså. Det är som en förälskelse. Det gäller att fånga ögonblicket och ta tillvara på alla beståndsdelar. Se, andas, äta och ta på tillståndet. Nu hoppas jag att the feeling stannar ett tag, åtminstone tills jag har gjort ett första utkast. Som vanligt är svart bläck på benvitt papper den enda vägen. Det må vara enformigt men jag tror att det någonstans kan hjälpa mig att hitta mitt bildspråk. Det ska kännas tryggt. Låt nu timmarna passera illa kvickt. Måste ha tag på en ram också! Och träna. Och laga indisk tandoorigryta. Stressen! En måndag. Hur ska det här sluta?

I have feeling and it's all thanks to Emil Jensen. I went to a concert yesterday evening. Emil sings, talks and entertain by spoken word in Swedish. Inspiring and wonderful and now I am trying to capture the moment - although my priorities lies elsewhere. Longing for some alone time with my pencil and some sketch paper.