Rycket i tecknartarmen

Nu är jag där igen. Inspirationen är närvarande. Blir alldeles upprymd av faktum. Men samtidigt blir jag rädd att känslan som dök upp så kvickt, kommer att försvinna lika fort igen. Jag hoppas inte på det! Igår var jag på konsert. Emil Jensen uppträdde. Där och då blev jag inspirerad. Och ännu mer när jag stod utanför Victoriateatern med min kompis. När jag hade gått och lagt mig på kvällen, följde denna upprymda känsla med mig in i sömnen. Somnade förmodligen med ett leende på läpparna. Det är som att jag berikas med en gåva varje gång jag känner hur det rycker i tecknartarmen. Det där rycket alltså. Det är som en förälskelse. Det gäller att fånga ögonblicket och ta tillvara på alla beståndsdelar. Se, andas, äta och ta på tillståndet. Nu hoppas jag att the feeling stannar ett tag, åtminstone tills jag har gjort ett första utkast. Som vanligt är svart bläck på benvitt papper den enda vägen. Det må vara enformigt men jag tror att det någonstans kan hjälpa mig att hitta mitt bildspråk. Det ska kännas tryggt. Låt nu timmarna passera illa kvickt. Måste ha tag på en ram också! Och träna. Och laga indisk tandoorigryta. Stressen! En måndag. Hur ska det här sluta?

I have feeling and it's all thanks to Emil Jensen. I went to a concert yesterday evening. Emil sings, talks and entertain by spoken word in Swedish. Inspiring and wonderful and now I am trying to capture the moment - although my priorities lies elsewhere. Longing for some alone time with my pencil and some sketch paper.

Det där

Även om jag inte uppdaterar bloggen särskilt ofta, så funderar och skissar jag lite i smyg. Varför inte skriva ner dessa funderingar då? Det kanske finns ett intresse hos er att följa mig på det sättet också. Det är ju trots allt vägen till papret som är det svåra. Att lyckas bygga upp en idé och sedan aktivt konkretisera den. So here goes.

Jag ritar skissen Stairs på tjockt papper. Det känns mer på riktigt nu. Som att det ligger allvar i varenda liten detalj. Så får det vara. Ett tag. Sen ska det bli lättare. När bläck byter plats med blyert. Jag är på gång. Kanske har jag hittat nischen som gör det till mitt. Till något speciellt och intressant. Till något jag inte skulle tröttna på. Det vore himla fint.

Men det är fortfarande svårt. Inte tusan ska jag idyllisera det här. Man kan få vitt skilda identitetskriser. Skillnaden mellan den personliga och konstnärliga delen är att det inte är ett måste men dock ett behov att hitta rätt - åtminstone för mig. En frustration och önskan om det där. Att kunna sätta fingret på ett signum. En karaktär som bara är min. Wow. Tänk om.

Min enda önskan är nu att ha långvarig ork att kunna jobba effektivt och en aningens fort. Jag vill inte fastna på alster nummer ett. Jag vill fastna på alster nummer tre. Då har jag trots allt något att visa. Något att hänga på en vägg.

I am working, although I do not have anything concrete to show you all. The process from planting an idea and then creating it, is a struggle, but then I thought - why not let you take part of this pre-drawing part? At the moment I am working on Stairs. It is quite tough but it feels great. Maybe this is it. I wonder if I have found my niche. That would be ideal. I feel the need for that it. You do not always need it as an hobby illustrator but I do and I might just do big things with it. Now I am looking forward to hanging my pieces on the wall. I just wonder which wall.

RSS 2.0