Boysen Illustration

Oj, vad svårt det är att uppdatera bloggen när vädret är helt fenomenalt underbart. Trots det, kliar det i mina fingrar små och jag har så mycket inombords som vill ut. Men utomhusaktiviteter har fått komma före sofftryckandet och färgläggandet. Men! Icke att förtrösta. Jag har faktiskt kladdat lite innan läggdags. Det känns så himla bra när jag blir nöjd med en illustration för då vill jag springa in till scannern för att sedan visa hela världen vad jag har gjort. Nåväl. Inte hela världen men möjligheten finns ju. Jag verkar vara inne i det här med ansikts- och känslouttryck. Och inte minst porträtt. Porträtt är kul men det är inte det enda heller. Fast jag måste tillägga att jag äntligen fick till några fräknar. Det går tyvärr inte att missbruka i ett och samma ansikte.

Alla dessa fantastiska bloggar måste vara himmelriket för mig. Tänk så mycket material det finns. Speciellt när personerna bakom bloggarna verkligen lägger manken till och ofta tar underbara bilder. När jag scrollar för att leta efter något inspirerande, brukar det hänga på komposition, färgsättning, attribut (detaljrikedom) och ansiktsuttryck. Jag vill kunna återskapa personligheten - om nu mitt syfte är att det skall likna individen ifråga. Nu hade jag som mål att avbilda fina Sandra Beijer på det där sötbusiga sätt som bara hon kan. Vad jag insåg under skapandes gång var svårigheten att få till den platinablonda kalufsen. Men ett hinder är en brygga till förbättring.

Det bästa med att släppa loss och kladda är att det någon gång blir till en helt okej teckning. Tanken med Art Déco och Karusell var inte att göra så många fler men jag gillade enkelheten och att den var så pass liten att jag helt enkelt inte kunde låta bli. Jag gillar ugglor. De är coola, cohola. Nåväl. Det fick bli en illustration på en storstadsuggla. Hur många det finns av dem vet jag inte men här har vi en. Den tittar skumt på de två fåglarna som står bakom. Ugglan tror nämligen att han är precis som dem, lika små, men tyvärr får han inte plats i fågelholken. Han förstår inte riktigt varför. Lite för stadsanpassad. Det roliga är att trädet matchar palisandermöblerna i vardagsrummet. Och just det. Bilden är 9,5x13 cm. Slumpstorlek. 

Hej alla. Tack så mycket för era härliga kommentarer. Det har verkligen piggat upp mig! Som jag sagt tidigare så kan jag inte få nog av komplimangerna. Jag menar. Varje ny illustration, är ett nytt projekt och det är inte säkert att det blir bra. Jag tar alltså inte era kommentarer för givet. Det blir inte alltid bra men då får man kämpa vidare. Tanken är ju att bli ännu bättre och även om jag inte trodde att jag hade det i mig så har jag ändå sett en klar förbättring bland de alster jag publicerat i bloggen. Nåväl. Över till nästa avslutade projekt.

Jag fick i uppdrag, av min kollega, att rädda hennes tatuering. Den är förvisso sex år gammal men hon ville ha något som speglade hennes personlighet och tribaler är kanske inte så personligt. Hon älskar blommor och att bygga om tribalen med blommor blev en självklarhet. Hon ville ha Clematis Ville de Lyon och alla dessa små knorrar och blad. Tribalen är svart vilket det inte är mycket att göra åt. Syftet med rekonstruktionen var därför att få Clematis-rankan att flyta in i tatueringen där varje liten skälk går över i grönt. Det är svårt att göra om tatueringar så därför är det bättre att bygga på runtomkring. Nu hoppas jag att hon hittar en tatuerare som kan förverkliga hennes idé. Annars får hon skicka uppdraget till den populära Kat Von D från Miami Ink.

Jag tror jag vet precis vad det är som triggar mig till att vilja rita. Det måste vara vackra bilder, filmer och melodier. Ett exempel på en bildkälla som är en guldgruva, för en sådan som jag, är enormt populära The Cherry Blossom Girl. Nu hoppas jag verkligen att det okej att låna en bild av henne som motiv. Bäst att meddela henne om saken. Om hon tycker det är hur bra som helst, kommer jag att florera ännu mer i hennes sagolika värld. Hur kan man leva så vackert och fridfullt? Jag vet inte vad som är fel på min scanner men bilden är definitivt finare i verkligheten. Och stor blev den. Ett helt A4 gick åt. Är speciellt nöjd med reflektionerna i solglasögonen och att det gröna i dem kommer fram. Tror nog också att jag fick till det där fridfulla. Att framkalla en känsla är alltid ett plus.

Nu när jag är mitt uppe i att göra minibilder till tavelväggen, tänkte jag faktiskt låta bli att färglägga en av dem. Ett bra sätt att bryta av mot allt det färgsprakande. Denna umgås nu med en silvrig ram och bilden är inte mer än 8x10 cm. En liten signatur har letat sig in efter inscanningen. Och så är det ju en karusell på bilden. Smått barnslig men det är så jag gillar det. Jag minns att jag alltid tittade längtansfullt på dessa gamla karuseller men när jag väl satte mig på en häst, var det inte alls lika roligt som jag hade föreställt mig. Det gick alldeles för sakta. Roligt hur bra man är på att bygga upp en känsla man inte vet existerar. Det kallas kanske inbillning?

Hej igen. Det var ett tag sedan sist. Har försökt få tummarna loss men tiden har inte räckt till. 24 timmar om dygnet är alldeles för lite. Sömnen blir bortprioriterad till förmån för mina ritsessioner. Inte så smart kan man tycka dagen efter. Tröttheten står mig upp i halsen. Hursomhelst. Visst blir en bild på en person mer intressant då den visar ansiktsuttryck? Det tycker jag. Rådjursögon, röda läppar och tankar bortom verkligheten. Det kan inte bli annat än inspirerande.