Boysen Illustration

Copyright © Victoria Boysen 2009

Då blev jag klar med min seriestrip. Ganska mycket nybörjare på det där. En dum sak var att jag ritade ut pratbubblorna innan jag kommit på en bra text att skriva i. Snöade in mig på att göra pratbubblorna snygga. Novis, någon? Men det var en rolig utmaning. Har härmed lyckats skapa en egen miljö kring en handling. Är definitivt ingen expert på seriestripar. With all do respect. Inscanningen blev märklig. Anledning: stripen täcker ett A3 och detta ark hade böjts ett antal gånger på mitten. Charmigt. Har lärt mig lite om kontrastfärger också. Jobbade stenhårt med lila vs gul, röd vs grön och blå vs orange. Hade inte koll på detta tidigare. Färgerna samarbetar bra. Detta skall läggas på minnet.

På kursen fick vi sex ord som skulle ingå i stripen på något sätt. Julgran, solstol, hund, katt, träningsvärk och värme. Vi fick kombinera hur vi ville.

Klicka på bilden om du vill läsa.

Copyright © Victoria Boysen 2009

I onsdags var det dags för andra lektionstillfället. Vi skulle teckna av något ur verkligheten och alla hade med sig saker som skimrade. Jag hade tagit med mig lite smycken men läraren trodde det skulle bli för svårt att avbilda så jag drog upp det jag hade i väskan. En flaska Mavala genomskinligt lack och mina hörlurar med tillhörande Ipod. Gjorde mig själv ett litet stilleben och efter två timmar hade jag åstadkommit detta. Det är mycket svårt att avbilda saker ur verkligheten då de finns rakt framför en. Ögat noterar perspektiv men att sedan få ner det på papper är en helt annan grej. Jag kunde inte låta bli att plocka fram mina bläckpennor. Har nämligen köpt nya. Staedler Pigment liner 0.05 (heaven), 0.1 (skön), 0.3 (lite grövre), 0.8 (hej då, detaljarbete). Alla pennor fyller sin funktion. Och eftersom jag gärna arbetar smått blev 0.05 genast min favorit (Sofie, jag har inte lyckats hitta 0.03 ännu. Den verkar überpoppis men jag ger det ett nytt försök). Stilleben är underskattat känner jag nu. Okej, det får gärna fylla en funktion men har man problem med perspektiv - att objekt alltid är större i förgrunden och att det finns tusentals vinklar på allt - så bör man öva på detta. Ofta. Länge. Noggrant. Tills man spyr. Sen kan man manövrera tekniken med ögonen.

Jag märker att färgen lyser med sin frånvaro men icke att förtrösta. Det kommer mera. Massa massa färg. Visste ni förresten att jag har färgfobi?

Copyright © Victoria Boysen 2009

Jag har börjat på en illustrationskurs. Kände att jag behövde det. Jobba med hela koncept, olika tekniker, träffa likasinnade människor och få feedback på det jag gör. Annars sitter jag ju mest i min ensamhet och tecknar. Det blir inte mycket till konstruktiv kritik och jag kunde önska att jag fick mer av den varan. Under sju kurstillfällen kommer gruppen att träffas. En gång i veckan blir det. Igår blev vårt uppdrag att rita två gratulationskort. Ett formellt och ett informellt. Prestationsångest rådde i salen och det var skönt att inte vara själv om den känslan. Det svåraste var att komma på ett formellt kort och mitt blev bara trist. Däremot blev jag ganska nöjd med det informella. En bild poppade upp i huvudet och snart hade jag min lilla tjej med ett stort hjärta i sin famn. Jag tänkte lägga upp mina kursalster här - om det blir till något så klart. Det kan ju vara rätt kul för er också att se vad jag hittar på.

Jag känner lite att jag fastnat i mitt skapande. Kanske är det jag som är för ivrig och vill för mycket. Men så tänkte jag testa litegrann. Göra något annat. Det blir inte roligt när man måste följa en mall varje gång utan det är rätt trevligt att ta en paus och vidga vyerna. Nu är det inte så att jag svävat ut totalt men jag bara provade mig fram. Om det blev lyckat eller inte, är förmodligen upp till var och en men det är spännande att se vad det annars kan bli. Som att lägga på ett filter men göra det manuellt. Ni får gärna tipsa om saker ni vill se för det är väldigt lätt att bli blind för möjligheter.

Tänkte jag kunde bjuda på ett beställningsjobb jag gjorde för några månader sedan. Det skumma med min scanner är att så snart jag lägger till en bakgrundsfärg blir bilden mycket konstig. Den såg alltså inte ut så här i verkligheten. Färgerna är lite off vid tänderna och själva hudtonen. Om jag bara kunde skaffa PS någon gång. Bilden är ritad på A4-format men jag lät rama in den så att en passpatout bildas. Jag tycker om det sättet att framhäva ett objekt. Här valde jag att färglägga bakgrunden beige vilket inte syns särskilt tydligt här. Den tog tio timmar att slutföra och det beror på en mängd olika faktorer. Mest hänger det på detaljarbetet. Många detaljer - mer tid. Enkel matematik. Jag tycker om att få sådana här bilder att utgå ifrån. Lite mer liv och spontanitet istället för som ett porträttfoto rakt upp och ner. Porträttsfoton är rent ut sagt skittråkiga. Redan nu kan jag ändå se vad jag hade velat göra annorlunda på bilden. Är det inte lite märkligt att jag hinner ändra perception så fort? Lite för fort för mitt eget bästa. Jag börjar förvandlas till en aldrig-nöjd-människa. Arbetsskadad?

Det bästa med att släppa loss och kladda är att det någon gång blir till en helt okej teckning. Tanken med Art Déco och Karusell var inte att göra så många fler men jag gillade enkelheten och att den var så pass liten att jag helt enkelt inte kunde låta bli. Jag gillar ugglor. De är coola, cohola. Nåväl. Det fick bli en illustration på en storstadsuggla. Hur många det finns av dem vet jag inte men här har vi en. Den tittar skumt på de två fåglarna som står bakom. Ugglan tror nämligen att han är precis som dem, lika små, men tyvärr får han inte plats i fågelholken. Han förstår inte riktigt varför. Lite för stadsanpassad. Det roliga är att trädet matchar palisandermöblerna i vardagsrummet. Och just det. Bilden är 9,5x13 cm. Slumpstorlek. 

Hej alla. Tack så mycket för era härliga kommentarer. Det har verkligen piggat upp mig! Som jag sagt tidigare så kan jag inte få nog av komplimangerna. Jag menar. Varje ny illustration, är ett nytt projekt och det är inte säkert att det blir bra. Jag tar alltså inte era kommentarer för givet. Det blir inte alltid bra men då får man kämpa vidare. Tanken är ju att bli ännu bättre och även om jag inte trodde att jag hade det i mig så har jag ändå sett en klar förbättring bland de alster jag publicerat i bloggen. Nåväl. Över till nästa avslutade projekt.

Jag fick i uppdrag, av min kollega, att rädda hennes tatuering. Den är förvisso sex år gammal men hon ville ha något som speglade hennes personlighet och tribaler är kanske inte så personligt. Hon älskar blommor och att bygga om tribalen med blommor blev en självklarhet. Hon ville ha Clematis Ville de Lyon och alla dessa små knorrar och blad. Tribalen är svart vilket det inte är mycket att göra åt. Syftet med rekonstruktionen var därför att få Clematis-rankan att flyta in i tatueringen där varje liten skälk går över i grönt. Det är svårt att göra om tatueringar så därför är det bättre att bygga på runtomkring. Nu hoppas jag att hon hittar en tatuerare som kan förverkliga hennes idé. Annars får hon skicka uppdraget till den populära Kat Von D från Miami Ink.

Nu när jag är mitt uppe i att göra minibilder till tavelväggen, tänkte jag faktiskt låta bli att färglägga en av dem. Ett bra sätt att bryta av mot allt det färgsprakande. Denna umgås nu med en silvrig ram och bilden är inte mer än 8x10 cm. En liten signatur har letat sig in efter inscanningen. Och så är det ju en karusell på bilden. Smått barnslig men det är så jag gillar det. Jag minns att jag alltid tittade längtansfullt på dessa gamla karuseller men när jag väl satte mig på en häst, var det inte alls lika roligt som jag hade föreställt mig. Det gick alldeles för sakta. Roligt hur bra man är på att bygga upp en känsla man inte vet existerar. Det kallas kanske inbillning?

Snart är tavelväggen klar. Kan ni tänka er? Från början var det rätt svårt att komma på passande motiv men så tänkte jag -  varför inte bara vara fri och leka en smula. Så det har jag gjort. Jag har testat olika stilar och det kan visst bli fint att hänga allt tillsammans. Två ramar återstår och jag ville skräddarsy ett motiv efter den ena ramen. En liten ram som kräver något utstickande. Under en tid har jag varit nyfiken på att testa Art Déco-stilen. Den är väldigt grafisk, pastellig, ful i vissa fall och överdriven. En aning promiskuös skulle man kunna säga. Namnet säger en hel del om stilen då huvudsyftet är att dekorera - främst möbler men också inredning i sin helhet. Med dessa tankar i bakhuvudet, började jag skissa på en liten bild. Först tänkte jag att den skulle vara svartvit, med tanke på den blekskimrande ramen, men jag kunde inte låta bli att färglägga. Jag vet inte var damen ovan kom ifrån men plötsligt fanns hon där poserande i sitt vardagsrum med en cigarill mellan pek- och långfinger och ena bröstet halvblottat. En societetstant som vill föreviga sin sexighet framför en hot shot till konstnär. Storlek 6,3x10,3 cm.

Hade det inte varit väldigt intressant att visa upp en mängd präster med sina kragar? Nu blev det förutsägbart blommigt istället. Nåväl. Jag köpte akvarellfärger för en månadsedan och har varit väldigt nyfiken på att prova tekniken. Att blöta ner sådant jag först färglagt med akvarellpennor är en helt annan sak - insåg jag då det var dags att kladda. Mitt första motiv blev en platåsko som jag kanske lägger upp här. Tänkte dock måla till lite saker på den. Jag hade en väldigt fin bild på datorn som föreställde just prästkragar huller om buller och efter att ha spanat in en ram som skulle passa mycket bra ihop med motivet, bestämde jag mig för att satsa. Och här har vi då resultatet. Skissade upp med blyerts och gick sedan loss med penseln. En del misstag blev det men det är också lite charmigt. Det tar tid att lära sig hur mycket vatten en färg skall ha för att det skall bli perfekt nyans. Men det är också det jag gillar med akvarellfärgerna. När jag målat allt, kunde jag inte låta bli att fylla i en del konturer på väl utvalda ställen. Det här börjar leda något vart. Ramarna är så inspirerande.

Jakten fortsätter. Varje gång jag hittar ett motiv som passar på den snart tavelprydda väggen så blir jag så exalterad att jag är tvungen att rita det på en gång. Dock har denna legat och grott ett tag och när jag frågade om sambo tyckte att det kunde vara något att använda till de mindre ramarna så fick jag tummen upp. Blev lite förvånad. Babuschkas räknas väl inte som ett "coolt" objekt. Jag ville ha det lekfulla och enkla på denna bild. Måste nog säga att man kan se att det är en Victoria-bild. Roligt! Nummer tre är klar. Nu är det bara resten som återstår. Puh!

Glad påsk!

Lika bra att slänga upp sista motivet till mammas samling. Från början var tanken att rita bilder som påminner om det jag gjort förr. Modeillustrationer så att säga. Men när jag började skissa, kröp idén fram att göra ett hopp tillbaka i tiden. Jag vet att mamma tycker om söta bilder och jag har dessutom hennes gamla porslinsmålningar i bakhuvudet. När då dessa barnbilder i traditionell stil poppade upp som om det vore ödet (ibland känns det faktiskt så) fanns det inga hinder på vägen. Det blev förvisso många skisser på vägen men slutresultatet är ändå det allra bästa. Jag älskar för övrigt dessa namn. Hur vackert är det inte att namnge sina verk med Lillemor och Dagmar? Det lyfter alstren till en ny nivå.

Här har vi andra motivet till mamma. Som jag skrev om den första illustrationen, var målet att ha samma stil på alla tre bilder. Även om det inte blir endast något gammeldags så är det känslan av detsamma som spelar roll. Figurernas kläder hjälper så klart till att skapa en gammal touch på det hela. Historian som utspelar sig ovan behöver inte var så komplicerad. Charlie var ute och snorklade med sin nya utrustning, som han fått på sin födelsedag, medan Hanna gav sig i kast med att bygga ett storslaget sandslott. Charlie, som plaskade med simfötterna på grunt vatten, såg vad Hanna höll på med och blev nyfiken. Han ville också vara med. Så han viftade med simfötterna och var strax tillbaka på land. Självklart fick han vara med och som vi vet så blir det mesta bra med ett utmärkt samarbete.

För några veckor sedan berättade jag att ena vardagsrumsväggen skall få äran att bli en tavelvägg. Det där var ju också ett förbannat påhitt av mig. Det kommer ta mig hur lång tid som helst att färdigställa den. Men så kom jag på att jag faktiskt inte bara behöver hänga upp mina egengjorda verk. Det är inte förbjudet att rama in sådant som redan finns och som inte är signerat av mig själv. Jag har ramat in ett vykort jag fick när jag slutade mitt jobb i januari. Tyckte mönstret var så fint. Men nu till saken. Jag ville ju inte att väggen endast skulle spegla mig utan också min sambo och det tog ett tag innan han kom på något motiv (jag tipsade en hel del). Men slutligen hittade han en bild som han skulle tänka sig. Men eftersom jag är lite omständig så letade jag reda på en ännu bättre bild med samma motiv. Frank Zappa himself. Ytterst cool stilikon. Det tycker vissa i alla fall. Det jag fascinerades av var hans långa hår och mustasch  à la gammaldags cirkusdirektör. För att kompromissa en smula med sambo som egentligen ville ha den andra bilden, blev denna i svartvitt. Jag gillar att dutta på lite lite färg men låt gå för denna gång. Bilden är inte mer än 8x12 cm.

Jag har testat på att rita fler bilder med kvadratiskt mått. Det är egentligen en ganska svår match (för mig) men en utmaning är en utmaning. Det gyllene snittet försvinner helt (annars brukar jag vara ganska medveten om detta) och istället får man skapa en slags mittpunkt så att objektet inte "faller" eller "sjunker". Jag är halvnöjd med bilden. Vet egentligen inte vad det är som vacklar. Jag älskar dock klänningen. Man ser att den är svagt transparent. De röda ballerinaskornas huvudsakliga funktion är att agera färgklick till den annars ganska färglösa bilden.

P.S Kom på vad felet är. Hon ser smått död ut!

Jag har startat ett litet inredningsprojekt (som säkert kommer att ta hundra år med tanke på tankten). Det saknas personliga element i mitt hem. Bevis på att det är jag som bor där. Så för några veckor sen bestämde jag mig för att viga väggen över soffan till tavlor i olika storlekar och motiv. Jag skall konstruera varenda motiv. Det kan vara en bild på en människa, en panda, en växt, en sko, en bit av en tapet etc. Massor av olika saker skall slutligen sammanfatta mig och min sambo; delar av vår smak vill säga. Ovan ser ni mitt första motiv. Jag har använt akvarellpennor och tusch i olika färger. Ramarna skall dessutom missmatcha. Vissa skall vara ovala och andra rektangulära. Det blir spännande att hänga upp alla tavlor. Kan knappt bärga mig.

Min mor har bett om tre illustrationer som är tänkta att hängas ovanför varandra. Alstren (15x15 cm rityta och 20x20 cm papper per styck) skall passa ihop så det krävs lite eftertanke vad gäller motiv. Jag vet dock vad hon tycker om vilket så klart gör det lite lättare. Detta är första bilden och jag vet på ett ungefär hur de andra skall se ut. Japp, jag gillar klassiska illustrationer. Inte bara moderna grejer utan tidigt 1900-tal är ett härligt sätt att bryta av med. Tanken med bilden var att skapa en berättelse. Man kan tolka den lite hur man vill men självklart handlar det hela om resande. Att ta sig från en plats till en annan - med- eller motvilligt. Reser hon själv med ett entourage? Har hon tvingat sina föräldrar att åka med på en resa till Indien? Väntar hon på tåget? Hon tillhör åtminstone medelklassen, så långt kan vi göra ett konstaterande, men i övrigt kan det vara vilken flicka som helst. Jag blir påmind om Elsa Beskows Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. Gammeldags och vackra färger. Jag läste hennes böcker som liten. Var finns dem förresten idag Moa? Barnbokskvalitet på hög nivå.

Detta är då beställningsjobbet som jag nämnde för cirka en månad sedan. Två föredetta kollegor som också är tillsammans firar 8 år och vad passar inte bättre då än en bild på dem. Jag tänkte diskutera lite kort det här med bakgrunder. Jag tecknar sällan bakgrund för att det lätt ser fjantigt ut. En ren och klar vit yta i bakgrunden ser snyggt ut i all sin enkelhet (på skärmen) men när man sedan har den fysiska bilden framför sig kan det faktiskt se något ofärdigt ut. Nu gjorde jag en bakgrund för att den fanns med på fotografiet men det var just för att det inte skulle se så platt och trist ut "med lite grundskoleporträttfotomolnigt" i bakgrunden, Jag valde dock att göra bakgrunden till ett objekt i periferin genom att addera mycket svagare färger och knappt någon kontur alls. Det skapar djup och ger bilden en mer verklighetstrogen känsla. Det är alltså en månad sedan jag gjorde denna bild och redan nu finnsd et saker jag skulle vilja justera. Går det verkligen så fort med ens eget kritiska öga?

Jag älskar fotografier med fart i. Såväl professionella som privata foton som vänner knäppt på den senaste festen. Människor i rörelse, i olika riktningar, skapar ett väldigt fascinerande bildspråk och jag skall definitivt göra mer av den varianten. Veckans ord på Illustration Friday är celebrate (fira) och då kommer jag självklart i tanke på folk som festar och är glada. Det är roligt att fenomenet fest verkligen har som grej att fira men oftast firas ingenting. Det är bara fest rakt upp och ner. Det behöver alltså inte finnas en anledning till att fira häcken av sig. För att ge en liten egen synpunkt på mitt arbete så kan jag väl säga att detta är långt ifrån det bästa jag gjort men samtidigt tycker jag om själva konstellationen och att jag kan hitta nya vägar i det jag gör. Är alltså inte helt nöjd med bilden utan enbart delar utav den. Det är väl även därför som jag väljer att visa bilden men samtidigt kritisera mig själv. Kan man kanske kalla det slarv under impulsinverkan?

Det är första gången som jag bloggar om samma bild två gånger men så får det bli idag. Illustration Friday är ju i farten varje vecka och det är inte alltid att jag hinner med att rita veckans tema. Men så kom jag på min illustration som publicerades 2006 i Nådiga Lundtan. Den hade med stress att göra (ja lite felval av buss också) och det passar in på Time som då är denna veckas tema. Jag är inte direkt konsekvent vad gäller stilen på mina bidrag men det struntar jag i. Det är bara roligt att dela med sig.